För tredje året i rad bar det av till Världsmästerskapen i agility för Belgiska Vallhundar. I år gick det i Frankrike, närmare bestämt i Le Touqet.

Jag, Jonas och Katri anlände till Le Touqet på natten mellan måndag och tisdag. Vi bodde på ett hotell precis vid tävlingsområdet. Det var kanonskönt. Tävlingarna var förlagda på ett hästcenter. Där fanns massor med stall, dressyrbanor, galoppbanor, körbanor och mycket annat, som gjorde att alla tävlingsgrenarna låg i anslutning till varandra. Tur att man inte har en skotträdd hund, för då kunde man ha åkt hem igen. På ena sidan om oss hade vi IPO:t och på andra Mondeoring. Tisdag och onsdag var det mys, träning (lydnad) och sight sing på schemat. Under onsdagen var det även registrering och hämtning av bankettbiljetter.

Torsdagen inleddes med träning för alla länderna. Det var ett fullspäckat schema och jag hade blivit tilldelad hela två minuter på banan för träning. På två minuter hinner man inte mycket och jag blev lite stressad över detta. När jag tittade på schemat såg jag att den Slovenska tjejen även hon hade två minuter. Jag sökte upp henne och frågade om hon ville slå ihop sin tid med min, så att vi i vart fall fick fyra minuter på banan tillsammans. Hon blev väldigt glad för detta och efter "diskussion" med banchefen gick detta att ordna. Som ni vet är inte fransmännen några höjdare på engelska så oftast får man två alternativ. Antingen svarar de inget alls utan bara tittar märkligt på dig eller svarar de "wie" på allt.

Träningen gick bra och kontaktfälten satt som dem skulle, snabba och noggranna. Vi hann till och med träna några starter på våra fyra minuter. Efter träningen var det veterinärbesiktning och stämpel i passet. Senare på eftermiddagen var det dags för den årliga invigningen. Den är alltid lite speciell och ger lite fjärilar i magen. Alla länder står snyggt uppställda, i bokstavsordning och med lagledaren och fanan i spetsen. Det är en otrolig stämning när alla marscherar in till musik, skratt och glada rop. Man kan nästan känna förväntningarna ligga i luften. På kvällen var det möte för lagledarna, och eftersom jag både var tävlande och lagledare över mig själv *ler* så var jag på mötet. Banan, organisationen, kvalificeringarna, startordningen och mycket annat gicks igenom.

Fredag morgon, tävlingarna startar. Torsdag och fredag innehåller två kvaltävlingar per dag. Dem tio bästa från varje lopp går till final som avgörs på söndagen. Etna gör ett fint hopplopp, men missar slalomingången. Det var ingen knivig slalom för oss, men det ville sig inte. Andra loppet var en agilityklass. Jag var i extas över Etnas kontaktfält. Hon brukar inte missa kontaktfälten, men dem har inte sett ut som jag önskat, förrän nu. Det var full fart från början till slut med endast ett minimalt stopp. Kanon! Tyvärr gjorde jag en liten miss som bidrog till fem fel. Ingen finalplats säkrad första dagen….

Fredagen inleddes med ösregn. Banan stod i vatten. Alla som gick banan tittade på varandra och undrade vad organisatörerna skulle göra åt detta. Domarna tyckte först att vi skulle köra på den banan, de kunde ju lägga i lite sand där det var som värst. Funktionärerna kom med den ena spannen efter den andra, ja till slut stora tunnor med sand. Men vattnet träckte igenom och banan såg återigen ut som en mindre sjö. Efter ytterligare påtryckningar från lagledarna flyttades banan. Alla som var där hjälpte till, med ett hinder under armen och väskan på ryggen gick det fort att flytta ett helt läger 300 meter. Den nya planen var mycket bättre och hade en helt suverän dränering.

Allt har sin tid, i varje fall om man är i Frankrike. Det var inte så noga om resultaten kom direkt efter avslutad klass eller morgonen efter. Så när jag lämnade tävlingsplatsen visste jag fortfarande inte om vi kommit med till final. Senare på lördagskvällen var det dags för den gemensamma middagen. Flera hundra personer hade träffats för att äta gott och umgås till trevlig underhållning eller det var i alla fall vad vi trodde. Middagen inleddes på ett mycket bra sätt för mig. Våra kära grannar, danskarna, meddelade mig om att jag och Etna var i final. Resten av kvällen var en smärre katastrof. Ni kan tänka er att 400-500 hungriga personer sitter och väntar på sin mat. Det tar över en och en halv timme innan den serveras och inte nog med det, maten var uppdukad på ETT buffébord, där skulle alla hämta sin mat. När man hade köat där, var det sedan dags att ställa sig i nästa kö, för att köpa dricka. Maten var det inget fel på, men allt tog bara föööör låååång tid.

Kvällen skulle toppas med en "Dollyshow". Kul, tänkte vi! Men ut på scen, utan scenlampor, kom en utklädd man. Han skulle vara en så kallad drag queen, men gud bevara oss. Han/hon såg ut som ett spöke med långa trasor på kroppen, mimade till en cdskiva och behöver jag säga att han/hon gjorde bort sig. Vi var väl inte den mest tacksamma publiken heller efter allt väntande. Alla ville bara bli mätta och belåtna, många skulle hem tidigt också för att ladda inför finaldagen. Men när man tänker tillbaka på de så ler man allt.

Finaldagen började tidigt och stämningen var på topp. Det var en härlig blandning av förväntan, nerver och fokusering. Man startar i två lopp, ett hopplopp och ett agilitylopp. Resultaten läggs sedan ihop. Jag och Etna startade i första gruppen. Banan var rolig, men vi kanske hade önskat oss något lite fler klurigheter för att kunna matcha tiderna bland dem bästa. Tyvärr rev Etna ett hinder och våra chanser tog slut. Agilityloppet gick också väldigt bra, men även där drog vi oss på fem fel. Sammanlagt hamnade vi runt 20-25 plats.

Sist men inte minst avslutades årets "Belgar-VM" med en gemensam prisutdelning. Det är med blandade känslor man går in på stadion. Alla härliga människor man mött under helgen ska man skiljas ifrån. Alla intryck ska sorteras. Världsmästarna ska hyllas och sen uppe på allt ska man behöva vänta i ett helt år tills nästa gång.

Summan av vecka blir "över förväntan". Jag är oerhört tacksam för att Etna inte visade några tecken på att ha ont. Hon bröt ju dock benet förra året. Vi tränar inte lika ofta som vi skulle vilja, vi har inte tävlat så mycket och förra säsongen gick åt skogen med tanke på benet. Jag är riktigt stolt över min hund. Att göra sex stycken förhållandevis bra lopp, med dem förutsättningarna, anser jag vara mycket bra. Att vara bland dem 25 bästa belgarna i världen är ju rätt okej, vi var trots allt dem första i Sveriges historia som tävlat oss till en finalplats på ett "Belgar VM".

Vid pennan/ Mia Nilsson

Tränings läger

Oj vilken påskhelg! I torsdags åkte jag, Etna och Hekla ner till Veberöd. Katri och Jonas hade bjudit med oss på IPO läger. Det var spår, lydnad och bitarbete som stod på schemat. Vi började dagen ute i spårmarkerna. Två vänner till Katri hade kommit ner från Finland och skulle vara med hela helgen. Dem hade med sig två Groenendael Boomi och Franca. Boomi tävlar i elit spår och Franca i FH (BSP1).

Efter spåret åkte vi till Knickarp. Där höll resten av gänget på med bitarbete. Det var en figurant från Tyskland som kommit up. Självklart var där många Belgare, men där var en hel del Riesenschnauzer också, kul att se.

Etna hon fick bita lite i Jonas. Hon tycker det är så ofantligt kul. När hon ser Jonas håller ögonen på att trilla ut "där är han, han som alltid vill leka den där häftiga leken". När skyddet var klart var vi några som tränade lydnad. Jag körde några moment. Vi skulle till Skurup dagen efter och tävla, så vi tog det ganska lugnt.

Efter en lång, blåsig, intensiv och rolig dag åkte vi hem till Katri och Jonas för att hålla kväll. Det blev mycket prat om hund så klart, goa skratt, god mat och lite vin. Jag kan säga att man somnade gott när man la huvudet på kudden den kvällen.

2007-04-06

Tävling i Skurup

Det var stora tävlingar i helgen i Skurup. Det var Oxie BK som arrangerade dem. Tävlingarna gick i Skurup i en inomhushall. De var riktigt skönt eftersom det alltid blåser där nere och där var ett kanon underlag, kostgräs med gummi. Fösta loppet gick inte så bra, då såg Etna lite stel ut, men det släppte och resterande lopp båda dagarna gick över förväntan. Det som blev fel bidrog jag till, det var lite småmissar som gjorde att vi inte lyckades fullt ut. Men det kändes riktigt skönt att få så många lopp i kroppen. Vi är lite ringrostiga efter vintern och behöver få många lopp i kroppen. Hekla fick vara med inne i hallen under olika perioder. Hon tyckte det var superkul, så mycket människor och hundar över allt. Nästan alla ville hälsa också och det var ju pricken över i:et.

Jag tävlade med Icka i helgen också. Anna är gravid och kan inte springa med henne. Som det ser ut nu så startar jag henne på SM. Med lite träning ska det nog gå bra. Vi gjorde två nollade lopp i helgen. Hon har inte blivit tränad så mycket den sista tiden så hennes kondis är inte på topp.

2007-04-05

Veterinären

Idag var vi hos veterinären. Jag har tyckt att Etna varit spänd om magen och sett karpryggad ut. I helgen som gick tog jag urinprov på henne, men det visade inget och därför valde jag att åka in och kolla henne idag.

Efter blodprov, röntgen och undersökning hittade dem endast 2000 kr i min plånbok….Jag tror att det kan vara en nerv som kommer i kläm och gör att hon ser karpryggad ut. Vi var hos kiropraktikern för några dagar sedan och han hittade inget fel i skelettet eller i musklerna. Ibland blir hon instabil och kommer i otakt när vi kör agility. Därför tror jag att det kan vara en nerv som ibland hamnar fel. Det var

Vår, vår och vår! Vi älskar detta. Vilken energi man får. Dagen började med städning av hundgård, sen bilen och efter de bar det av till Hässleholm för agilityträning. Jag och Jonna hade bestämt att vi skulle träna efter lunch idag och jag hade även pratat med Petra (matte till Bonnie och Lira).

Vi gjorde en bana som innehöll en del tekniska bitar och handlingshuvudet fick sig en omgång. Det behövdes, för vilken skillnad det var att komma ut på gräs och träna. Alla hundar var som kalvar på grönbete och alla "mattar" var på tok för långsamma och skrangliga.

Etna gick faktiskt riktig bra och det såg inte ut som att hon ömmade så mycket i sitt ben. Det var ju riktigt mjukt och skönt att springa på vårgräset. Hon lyssnade fint, när jag gjorde som jag skulle, bra driv och fina svängar. Tyvärr är hennes "nya" kontaktfält som bortblåst… Etna har aldrig haft problem att ta kontaktfälten men jag har tyckt att det har tagit för lång tid. Så i vinter har vi tränat om dem och det gick väldigt bra, tills nu. Ut på gräs och hjärnan stannade inne. Ibland undrar jag vad som rör sig i deras hjärna. Detta har varit ett moment som tränats in på ren glädje, fart och med boll, precis alla delar som Etna vill ha. Men det är bara att ta nya tag och fortsätta tjata, ha tålamod! Min starka sida :0)

Hekla skötte sig faktiskt över förväntan. Vi har tränat en del här hemma på att hon ska kunna sitta uppbunden och vara tyst, det är en svår övning tycker Hekla, framförallt om jag tränar med Etna under tiden. Det är inte heller jätteenkelt att träna det själv. Men idag hade vi andra förutsättningar. Jag byggde bana och Jonna fick vara stygga tanten och klickergumman. Trott eller ej, men Hekla gav sig till slut och låg ner, tyst och tittade på mig ute på banan. Tack Jonna för hjälpen!

När jag hade tränat klart med Etna var det Heklas tur att träna. Hon blev hos mig, trots att det kördes agility på två banor vid sidan om oss. Hon gjorde fina fotpositioner, tränade på hit, komma med "grejen" och loss, lysande Hekla! Hon är helt suverän att träna med, hon håller fokus och koncentrationen länge och gör verkligen sin uppgift helhjärtat. Tyvärr är hon inte lika duktig mellan träningsstunderna. Är lite vild när hon kommer till klubben och lite väl verbal vid lek med stora kompisar… men, men man kan ju inte vara bra på allt som valp. Vi får ha tålamod och sen lär det nog bli hund av henne om si sådär 10 år.

//Mia med vårkänslor

Etna har inte gått bra inomhus och problemet kan härledas till hennes ben hon bröt förra året. Hon har skydd på sig på träning och det hjälper en del. Men på tävling har vi inte det, och då i tillägg med hårt underlag som det är inomhus bli det ingen bra kombination. När vi var i Malmö märktes det tydligt att där var något som inte stod rätt till. När hon landar från hopphinder blir det en för stor påfrestning och det ömmar, de gör att hon inte kommer i takt och inte får upp sin kropp inför kommande hinder. Ja, det ena leder till det andra.

Jag har verkligen vänt in och ut på mig själv och funderat massor på hur jag ska göra med Etna. Är det på grund av vila som det är sämre, beror det bara på underlag osv. Efter många om och men hade jag en strategi klart för mig och jag diskuterade detta med vår veterinär. Han höll med mig och nu ska jag inleda min nya metod och ta ett kärt återbesök hos vår kiropraktor som tillägg, sen är det bara att hålla tummarna. Min målsättning är att Etna ska få fortsätta träna och tävla agility för det är hennes liv. Det finns ingen lyckligare hund än Etna när hon sitter på start.

Nu har det hänt, det som ingen trodde skulle ske. Där har äntligen flyttat in en liten valp till oss. Mot alla motts så är den inte svart. Den är emot alla mina principer…den har stora öron, är inte långhårig, inte svart, vit på bringan och ganska kraftig. Ja, det är en "malle" tik…..

Den här valpen är något av det häftigast jag stött på. Fullständigt sjövild! Hon har en kamplust som inte går av för hackor.

Det var inte alls planerat att jag skulle ha en malle. Men efter två års letande efter en groenendael valp och Etna som inte fick valpar, hade jag börjat ge upp. För några veckor sedan pratade jag med Katri på Dubions kennel, jag visste att de hade valpar, på båda sina tikar, men jag hade inte intresserat mig så mycket eftersom jag inte skulle ha någon malinois. Men jag blev snabbt upplyst att där bl. a. var en tik som jag var tvungen att träffa. Enligt Katri var den precis så tokig och vild som jag önskat.

Jag åkte dit. Det tog inte många minuter förrän jag förstod vad de menade. Hekkla, som hon numera heter, var precis som de hade beskrivit henne. Fullständigt orädd, väldigt nyfiken och hade en enorm kamplust. Trots dessa starka bitar var hon väldigt mysig. Så fort man tog upp henne i famnen så var det bara mys för hela slanten. Fast Hekkla följde inte med hem den kvällen. Jag skulle fundera och sen skulle hon hinna fylla 8 veckor.

Fredagen den 2 februari åkte jag och David ner till Katri och Jonas. David blev väldigt förtjust i tiken jag tittat på. Alla valparna var väldigt fina och framåt, i båda kullarna, men tiken jag spanat in var något alldeles extra. David menade på att det var just en sådan här hund, till sättet och mentalitet, som jag letat efter i flera år. Davids kommentar var "du e ju dum om du inte tar henne".

Ja, mycket mer behövdes inte. Den kvällen följde hon med hem till oss. egentligen skulle vi bara ha henne över helgen för att se och känna efter, men det vet ju alla hur de slutar. Hon fick stanna.

//Mia

Evigheters evigheter, ja det var ungefär så länge sedan jag uppdaterade vår hemsida. Det ska bli skärpning! Nu är jul och nyår över och vardagen har landat. Det tycker jag både är på gott och ont.

Nu när man äntligen hade ställt in sig på att det inte skulle bli någon vinter, ja man hade till och med börjat bli positiv till det hela, då kommer SNÖN! Vem f-n hade beställt den?? Just när det börjar bli lite ljusare om kvällarna och man känner att där börjar finnas lite tid för träning, då fryser marken till en hockeyrink och herr gud slänger kalla bomulls-atteraljer på oss…..hmm…

Så klart finns där fördelar också, det blir ljusare och ser fräschare ut. Etna älskar snön, hon blir valp på nytt. Slitz (schäfer i familjen) tycker att hon blivit mycket märklig, helt plötsligt vill hon leka som aldrig förr.

Under trettonhelgen var det My Dog i Göteborg. För dem som inte vet så är det en enorm hundutställning som äger rum i mässhallarna. Det pågår i fyra dagar och två av dagarna innehåller agility. Under torsdagen och fredagen var vi där och tävlade. Tävlingen är bara öppen för klass tre ekipage. Det var riktigt kul att komma tillbaka till banan. Självklart var det roligt att träffa alla "hundvänner" också.

Mina förväntningar var inte så stora. Etna hade inte tävlat sedan augusti månad 2006 och endast tränat agility vid några tillfällen innan tävlingarna. Det var ju meningen hon skulle varit hemma och tagit hand om valpar...men så blev det inte och i sista sekund anmälde vi oss till My dog.

När jag började packa tävlingsväskan och plocka fram kända tävlingsprylar, då lämnade Etna inte min sida förrän allt var i väskorna. Hon låg bredvid dem och Slitz fick inte ens titta på de utan att få ett argsint morr som respons. Jag och Lotta skulle samköra till Göteborg och det är ju inga problem. Vi pratar ungefär lika mycket, dvs. där är aldrig tyst i bilen förutom om någon av oss sover. Etna och Tiger gillar varandra skarpt också. Etna säger att det är synd bara att han är en Border Collie, annars hade han varit en potentiell fästman.

Så långt var Etna nöjd och belåten, men där kom en till. Några timmar innan vi skulle köra kom Jonna med Bazze. Jag skulle ha med honom till Göteborg. Jonna skulle jobba och då tävlar jag med honom. Etna tycker om Bazze, fast inte så mycket att hon blev imponerad av hans konkurrens inför årets första tävling…Han skulle ta uppmärksam, plats i bilen och eventuellt trängas på madrassen där vi skulle sova på natten.

Vi sov hos en väninna i Göteborg, tacka Anna för trevliga dagar! Väl på plats har jag sällan skådat en lyckligare hund än Etna. Hon var så tävlingssugen och jag får nog säga att hon gjorde otroligt bra ifrån sig. Hon var fantastiskt snabb, lyssnade jättebra och såg fräsch ut. Tyvärr blev där ett riv i en klass och miss på uppgång av balans. Ja, lite små missar här och där. Men hon såg frisk ut och hade otroligt roligt, så det ser bra ut inför säsongen.

Bazze var också en lycklig själ! Han är ju alltid väldigt positiv till allt och alla. Då kan ni ju tänka er när vi stiger in på mässan och där väller av människor och hundar + att där står en dö mysig veterinär i dörringången, lagom höjd för att slicka på, som ville kela, känna och klämma! Kul start. Bazze är inte van vid att gå inomhus på matta (toppen underlag) och har aldrig tidigare varit på en tillställning som denna. Man kan kort sammanfatta de till "överslag" både i kropp och själ. Det tog till andra dagen, då började han lugna sig. Inte för att han var stressad direkt, men otroligt glad.

Under My Dog tävlingarna har de även parklass. Jag och Etna sprang med en väninna från Danmark, Maj-Britt Johansen. Vi hade otroliga tider båda dagarna, men tyvärr tabbade vi oss… Desto bättre gick det för dem individuellt, en seger i den internationella agilityklassen, GRATTIS!!!

Bazze och jag hade en Rhodesian Ridgeback och husse Sebastian som parkamrat. Första dagen gick väl inget vidare, en massa fel. Men på fredagen slog vi från underläge! Vi var dock inte helt felfria, men det var ingen annan heller. Banan var rena Nisse banan och det gillar vi, men de är kluriga. Vi var helt enkelt bäst och tro det eller ej men, vi VANN!!

Den här veckan var inte den bästa i våra liv…På måndagen var jag och Etna hos veterinären för att göra ett sista ultraljud. Jag hade ju börjat "ana ugglor i mossen" för Etna hade inte blivit direkt tjock. Beskedet var inte positivt. Etna hade tillbaka bildat fostrena och var inte längre med valpar.

De här konstaterade vi efter ett ultraljud och en röntgen. Veterinären sa att det inte var ovanligt att detta hände och det berodde inte på något speciellt. De flesta tror att tikarna gått tomma när där inte blir valpar, men i själva verket är det ofta så att där har varit foster, men man har inte vetat om det. Nu visste vi att där hade varit "liv" eftersom vi gjort ett tidigare ultraljud.

Etna ska in och göra ett nytt ultraljud om en vecka för att se så att livmodern dragit ihop sig igen. Hon är oförskämt pigg och glad, så jag tror inte där ska vara några problem. Som plåster på såret åkte vi hem och anmälde oss till "My Dog", tävlingarna som går av stapeln i januari i Göteborg. Så nu börjar hårdträningen. Jag kan säga att Etna var en av landets lyckligast hundar i lördags, för då var vi och tränade agility för första gången sen i september.

Livet blir inte alltid som man förväntat sig. Det gäller bara att försöka hitta det positiva i varje "katastrof".

Och en olycka kommer sällan ensam. Efter veterinärbesöket var jag hos tandläkaren. Jag hade haft tandvärk och beställt en tid för att kolla upp de. När jag satt där i stolen blev det konstaterat, en gammal "ifyllnad" som är gjord för en mindre evighet sen hade spruckit och det hade krupit in karies… Detta gjordes på folktandvården för att det INTE skulle bli hål. Jag har aldrig haft några hål och beskedet kom som en chock, jag var tvungen att rotfylla tanden! Till saken hör att jag är hysteriskt rädd för sprutor och tandläkaren konstaterade snabbt att jag var tvungen att ta bedövning. AAAAJJJJJ det var de ondaste jag varit med om, mitt i tandköttet och mitt bland all inflammation och nerver. Det var första gången den dagen jag trodde jag skulle kollapsa, den andra gången kom när jag skulle betala, 4 500 kr!!! Ja, man skulle blivit tandläkare och inte lärare….

Men det var bara den "andra olyckan". På tisdagen lämnade min farfar oss. Han var världens snällaste och omtänksammaste man. Men jag vet att han fortfarande finns med oss någonstans där ute….

// Mia

Idag har jag och David varit på söndagsutflykt. Man känner sig mer eller mindre som en pensionär när man sitter i bilen och konkar runder i halva Skåne. Vårt mål var Veberöd, det är ett litet samhälle som ligger (eller det känns som det) mitt ute i ingenstans mellan två åkrar och en skogsdunge. Detta mina vänner kallas södra Skåne. Vi skulle till Katri och Jonas för att hämta hundmat och ta en fika.

Hundmatsdjungeln! Ja, det är verkligen en djungel. Hur många gånger har man inte hört "det här fodret är det bästa", "hundarna älskar det" osv. Men jag måste ge "Mastery" beröm. Tittar man på deras pälsar och då framförallt på Slitz (schäferns) päls har de förbättrats radikalt. Slitz fäller avsevärt mindre och hennes färg har blivit skarpare. Etna har alltid haft bra päls, men den har absolut inte blivit sämre sen vi startade med detta foder. Våra hundar tillhör inte "det matglada gänget" men dem äter "Mastery" och får i sig tillräckligt med energi. Är det så att någon är sugen på att veta med om fodret är det bara att klicka på loggan på min förstasida.

Katris malletik "Karma" väntar valpar och jag kan säga att DET SYNS. Hon är super stor och bara i femte veckan….Det gjorde genast att jag började undra om Etna bär på några eller om hon lurat mig på konfettin. Etna är inte alls så stor och rund och hon är beräknad att föda om två till tre veckor. Fast sen och andra sidan är inte Etna så stor och hon är ju en vacker dam, om hon själv får säga de. Hon gör säker allt för att hålla sig i fint trim och tänker inte släppa kvarterets första plats "snyggast i stan utmärkelsen" till någon byracka längre ner på gatan.

//Mia

Igår fyllde Etna 6 år, hipp, hipp, huuurrraaa!! Hon fick pizza till middag. Vi skulle nämligen själva göra pizza och gjorde då en till hundarna också. Jag kan säga att det var populärt.

Etna är fortfarande lika pigg när man är ute på runda eller tränar och det känns väldigt skönt. Vi skulle egentligen ha gjort det andra ultraljudet idag, men det blir inte. Nu väntar vi istället på de nya ultraljudsmaskinerna som är på g. Så förhoppningsvis får vi gjort om det inom en vecka.

//Mia

Regn, regn och åter regn, fy vad Skåne är motbjudande så här års. Både jag och hundarna drar oss för att gå ut. Jag menar, vem vill ta sig ut när det är totalt svart och regnet öser ner. Nej, vi röstar för uppehåll och sol, så att vi kanske kan få några ljusa timmar om dagen.

Etna mår bra och har fått tillbaka en del av sin matlust. Jag tycker också att hon börjar få lite mage och juverna har blivit märkbart större. Vi ska ultraljuda en gång till inom de närmsta veckorna, ska bli kul att se på ett ungefär hur många där är.

Nä, nu ska jag tillbaks till soffan, City akuten väntar *ler*

//Mia

Idag har jag visat "nybörjare" hur man börjar träna agility. Ja, jag får ju inte köra hel bana och så, men lite framåtsändande på låga hinder, ett slalom och tunnel går bra. När kursarna hade provat så visade Mia stretching och massage på mig. Jag visade mig från min bästa sida och var en riktig förebild. Det är så himla skönt att bli ompysslad, jag måste säga att jag tycker synd om de hundar som inte får den stunden med sina "mattar och hussar".

Matte passade på att föreläsa om hur viktigt det är att hålla vikten på sin hund, lätt för henne att säga som har kräsna mig *fniss*. Hon berättade även att man ska titta på sin hund ofta, lära sig hur den friska hunden ser ut och känns. Jag måste nog säga att hon kom med ganska kloka ord.

//Etna

Som Etna redan berättat har vi varit och hållit kurs i Halmstad. Man kan väl säga att det var en inspirationskurs, där kursarna fick lära sig lite om agility och även prova på. Som Etna beskrev pratade vi även en del om hundens fysiska hälsa. Jag tyckte det var väldigt trevligt, jag har nämligen börjat få abstinens nu när vi inte tränar agility mer och ännu mindre får tävla. Dööö trist, men det ska bli super kul med valpar, så jag får hålla mig i skinnet ett tag till.

Det var jätte mysiga kursare, där alla var nyfikna och lyssnade. Kul att se en hel drös med blandade hundar på en agilitybana =) Jag tyckte dem var väldigt duktiga! Tack Boel och Hansi för en trevlig dag och GOTT choklad!

//Mia

Idag har vi varit på ultraljud! Och jag kan bara säga att det inte är ofta man hinner bli mormor innan man blivit mamma. Men det händer nu. Enligt veterinären så ska där vara valpar!!!!

Det var väldigt smått och Etna kan inte ha gått 31 dygn som vi trodde. Antagligen har det tagit efter andra parningen och då har nog spermien levt ett par dagar i henne innan de "har satt sig". Så mellan 23:e och 26:e dygnet tippade Karin på. Men för oss är det inte så viktigt, det viktiga är ATT där är valpar. Eftersom Etna inte var så långt gången var det svårt att se hur många där är. Men minst tre stycken och Karin trodde att där var fler. Vi ska på ett nytt ultraljud om två veckor, för att närmare kunna se hur många där är.

Jag får säga att jag blev helt imponerad, jag tyckte allt på den där skärmen såg ut mer eller mindre som en tarm. Men efter noga studering kunde jag urskilja en blivande valp och jag såg hjärtslagen. Jag hade ju hoppats på att få med mig en "kylskåpsbild" hem, men det får vänta tills nästa gång, när de blivit större och man lättare kan urskilja dem.

Veterinär Karin ansåg att Etna var i väldigt gott skick och trodde att allt skulle gå bra. Däremot fick jag reda på att tikar kan absorbera (på sv = missfall) fostren upp till 45:e dygnet utan att man märker de. Etna kunde träna som vanligt och röra sig fritt. Fast jag har valt att inte träna agility, det får räcka med bruks/lydnad och långpromenader. Det enda kluriga nu är att få Etna att äta bra, hon behöver ju en del mat för att växa och frodas. Jag får helt enkelt muta med kött, sås och potatis.

//Glada och förväntansfulla hälsningar från Mia & Etna

Nu har vi lånat en våg av Davids (husses) mamma. Det är en riktig kultgrej, brun med ludd på och ifrån det sköna 80-talet. Men hur som helst, den fyller sin uppgift. Etna har aldrig vägt över 18 kg och nu väger hon 19.5 kg. Innan hon parades hade hon ett midjemått på 52 cm och nu är det uppe i 54. Skulle det nu visa sig att där inte är några valpar i magen, så undrar jag vad som finns där…

//M