IPO var något jag kom i kontakt med för några år sedan. Jag blev väldigt fascinerad och genast sugen på att testa denna "nya" gren. Jag började träna om spåret och lydnaden med Etna. Lydnaden var inga större problem, men däremot var spåret en svagare länk….Etna har aldrig varit en överlycklig spårhund. Hon tycker bättre om när det är fart och fläk. Hon tyckte till en början att det var urlöjligt att gå sådär sakta och noggrant, hon visste ju var apporterna låg, så det var väl bara för mig att släppa linan….

Idag har Etna en helt annan spårglädje, och jag också. På senare dagar har Etna blivit mattokig, de gör i sin tur att näringen numera är väldigt intressant och då får man liksom lite av noggrannheten på köpet. Vi spårar två till tre gånger i veckan och vi tycker det är ett superbra komplement till agilityn.

På grund av Etnas otroliga kamp hade det inte varit helt omöjligt att få henne startklar för IPO I, men mitt i allt detta så bryter Etna sitt ben. Det gjorde att vi kom ifrån all vår träning och en lång tid av rehabilitering startade. Idag är Etna tillbaka på tränings- och tävlingsplanen i agility, men vi kan inte träna så mycket som vi önskar. Detta ledde till att vi fick lägga IPO´t på hyllan. Ibland är hon med och får bita lite för skojs skull, när vi är iväg och tränar med dem andra. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men jag och framförallt Etna är överlyckliga att vi kan tävla i agility idag, vem hade trott det sommaren 06?