Fritz

Fritz var min första "egna" hund, en Cairn terrier. Innan vi fick äran att få Fritz till vår familj, hade vi en "jakt labbe", Ilo, som nog var den snällaste och lättaste hund man kan tänka sig. Efter Ilo´s bortgång, började tjatet "Jag vill ha hund!". Och hund fick jag, men besked!

Det var min lärare i lågstadiet som hade en kull med Cairn terrier. Familjen hade tidigare erfarenhet av denna ras, mannen i familjen hade haft en Cairn tidigare, som han tävlade med i Elitklass spår (hur man nu lyckas med det). Efter lite övertygelse att den inte skulle fälla, "bjäbba" och tränas av mig var saken klar. En lydig hund skulle det bli. Lättare sagt än gjort!

Vi citerar Fritz vid hemkomsten:

" Ahhh… Äntligen fri från mamma. Jag blev inlastad i bilen, ja, självklart satt jag i knäet i framsätet. Utsikten var utmärkt där. Väl framme vid mitt nya hem, hoppar jag ut ur bilen, går in på mitt nya territorium, ser mig omkring, släpper av lite doftpartiklar (det ska börjas i tid) och entrar huset. Oj vad stort och bra, jag kände direkt att detta var mitt, allt ihop! Så, det var bara att inta platsen under köksbordet, lägga benen i kors och invänta en härlig måltid.

Några veckor senare hade min nya familj bestämt att vi, jag och Mia, skulle gå på kurs. Förstod inte vitsen med det, jag klarade mig bra. Kände redan till hela kvarteret, de undersökte jag på egen hand en vecka efter hemkomst, hade lärt mig få ut soppåsen och välja ut det smarrigaste, satt skräck i kvarterets katter, ja bara på skoj men det fattar inte så dumma djur och lärt mig skrämma och bita Mia när hon tillrätta visade mig. Varför skulle jag gå på kurs?

Men, men vi hamnade där, på Söderåsens Hundungdom. Första kursen var valpkurs. Jag kan inte alls förstå varför instruktörerna höjde på ögonbrynen när en liten späd, blond tjej på 11 år kom med mig, en terrier med guds vilja. Jag hade i varje fall väldigt roligt. Ni skulle ha sett inkallningarna, jag sprang åt ett håll, Mia åt ett annat och instruktörerna slet sitt hår i mitten =))"

 

Ett år senare (1992) började vi tävla agility och en del lydnad. Då började en lång resa i agilityvärlden, som än idag inte har sett sitt slut. Jag och Fritz hade både framgångar och motgångar, flest motgångar tror jag. Ena dagen var han jätte duktig, det var när han själv ville, nästa dag sprang han inte alls, utan ville hellre stanna och märka revir i en tunnel. Det bästa vi gjort är nog att bli 3: a med laget (Skåne/Blekinge) på Ungdoms SM i mitten av 90-talet.

Fritz var en äkta terrier! Det var ingen eller inget som rådde på honom. Han gjorde det han kände för. Älskade barn och djur, ja, inte stora hanhundar, dem ville han svälja hela på tvären. De sista åren hittade Fritz sin själsfrände i människovärlden, min mammas man Gerth. Fritz och Jenna bodde de sista åren med dem, då de vill njuta av sitt pensionärsliv. Fritz hade aldrig varit direkt kelen eller varit den som hoppade upp i knäet, han klarade sig bra själv. Men dem här två hittade varandra, Fritz älskade att ligga och mysa hos Gerth, vara med honom i bilen, på kontoret, i byggdammet eller följa med en tur på stan.

Jenna var en dvärgschnauzer som kom till oss 1993. Jag hade kämpat med min envisa terrier på tränings och tävlingsplanen i ett par år, det var nu dags att få ett tillskott. Jenna var en oerhört försynt, stabil, snäll och väldigt lojal hund. Kanske inte som en schnauzer i allmänhet är. Hon var med mig överallt, hon fann sig var hon än var. Jenna var inte väldigt intresserad av människor, absolut inte rädd, bara lite ointresserad. Fast med några "godbitar" låg man genast bättre till.

Jag tränade både lydnad och agility med henne. Ja, både Jenna och Fritz tränade en del spår, viltspår och konster. Tror nog att träningen blev aningen mer seriös med Jenna, jag hade lärt mig en hel del av Fritz. Det är som jag brukar säga "jag hade inte kunnat det jag kan idag, om det inte vore för Fritz". Jenna kom snabbt upp i Segrar klass som det hette på den tiden (dagens klass III). Agility var Jennas passion.

Vi hade många roliga och framgångsrika stunder tillsammans. Vi var 2: a årets bästa ungdom år 1997, blev 6: a på Årets agilityhundslista, vann Ungdoms SM med laget både 1997 och 1998, 4: a individuellt 1999 (lite osäker på årtalet). Vi tävlade även på SM vid ett par tillfälle. Hon var en otrolig hund!

Vi tävlade även en del lydnad. Den som var mest nervös när vi tävlade var min mamma. Hon var något orolig när vi en gång var på Söderåsens Brukshundklubb och tävlade lydnad. Som ni säkert vet börjar man med platsliggning. Vi var tio ekipage i gruppen, ställde upp oss på ett snyggt led efter tävlingsledarens order, kopplade loss, lade ner hundarna och gick ut på bestämt avstånd. Mamma Bodil står en bit bort med stora ögon och tittar på gruppen, där var 7 schäfrar, 1 riesenschnauzer, 1 rottweiler och så lilla Jenna i mitten av denna grupp. Kan säga att hennes nervositet släppte när hon insåg att ingen svalt henne hel och när vi gjort vårt program. Vi slog alla "bruksförarna" med deras stora hundar, 1: a pris blev det!

Jenna fick somna in den 2 maj 2005. Sommaren innan hade Jenna fått diskbråck. Men med en superduper kur av kvarterets veterinär blev hon genast bättre. Tyvärr kom detta tillbaka och vi beslutade att Jenna skulle få somna in tillsammans med Fritz. Fritz var Jennas själsfrände, hon hade inte uppskattat ett liv utan honom. Nu lever de lyckliga tillsammans uppe i hundhimlen.