Nu sitter vi i bilen på väg hem och har lämnat en av årets bästa upplevelser. Vi har runt 160 mil hem, så där finns tid för reflektion.

Tisdagen den 6 maj kom vi fram till Ribnica i Slovenien. Resan hade tagit ungefär ett dygn. Vi bodde på ett Bed and Breakfast (Mia Nilsson, Anna Pettersson och Henrik Marklund) i Ribnica, ca 2mil från tävlingsplatsen i Kocevje. Onsdag förmiddag anlände vi till tävlingsplatsen med fullpackad bil, det var bara att börja sätta upp tält och annat som man behöver för fyra dagar på en tävlingsplats. IPO planen var fin och nyklippt, lite annat var det med vår agilityplan. Den var lerig, blöt och hålig. Väldiga diskussioner strömmade genom tälten och många blev upprörda. Men dem ansvariga såg till att planen fixades, det kördes dit grus och sand på kvällen och sen gjorde solen sitt, planen blev bra. Till min förvåning hade dem i år en mycket bra och väl genomförd veterinärbesiktning. Förutom den vanliga kontrollen av alla papper så lyftes hundarna upp på en brits, dem tittade på pälsen, hullet, tänderna, halsen, kände igenom kroppen och såg så att hundarna inte var uttorkade eller mådde dåligt av resan. Jag tycker alla mästerskap borde ha en kontroll av detta slag, mycket bra!

På torsdagen började allvaret. Anna var full av förväntan, detta skulle bli hennes första stora mästerskap. Solen sken och man kände att dagen skulle bli underbar. Alla länder hade sin obligatoriska träning på banan. Vi var nästan sist ut. Träningen gick bra och vi fick bra back up från vår supporter, Henrik. Henrik som är en fantastisk IPO figurant lärde sig mycket om agility den här veckan, han var härligt engagerad.

På kvällen var det dags för den pampiga invigningen och Sverige marscherad in till Abbas Waterloo. Den var inte fullt så häftig som jag upplevt dem andra åren, men känslan infann sig ändå. Att förklara känslan man har är svårt. Tänk er en stor arena, folk på läktarna, 25 olika nationer representerade, en härlig sommarvärme som har trängt ner över arenan och all förväntan som ligger i luften.

Alla startar i fyra kvallopp. Där blir de 10 bästa direktkvalade till söndagens finaler. Det är två lopp på fredagen och två på lördagen, en hoppklass och en agilityklass båda dagarna. Där var runt 130 startande ekipage. Anna och Gandalf var först ut av oss två. Tyvärr diskade de sig när de tog fel hinder på banan. Sedan var det min och Etnas tur. Vi är lite mer rutinerade och har varit på flera stora mästerskap genom åren. Jag hade den härliga magkänslan när vi stod på startlinjen, vi var laddade, vi ville till final, men tyvärr rev Etna det näst sista hindret.

Det andra kvalloppet gick i agilityklass. Där gjorde Anna och Gandalf ett bra lopp men Anna slarvade lite och Gandalf hoppade kontaktfältet på A-hindret. Etna var riktigt taggade och vi körde ett bra lopp. Det ledde till en bra placering, men dock en placering utanför kvallistan.

Att bli slagen med 6 hundradelar känns lite snopet, och man vet precis vart man skulle ha tagit in den lilla marginalen. Lite besvikna packade vi våra saker och återvände till vårt Bed and Breakfast. Det var bara att samla sig igen och blicka mot morgondagens nya chanser.

Lördagen startade även den med hoppklass. Det gick bra till en början för Anna och Gandalf. Det fick en mycket bra tid. Tyvärr kallar Anna lite för kraftigt på Gandalf så han river i en sväng.

Etna gör återigen ett fantastiskt lopp. Det var otroligt jämt mellan ekipagen, vi var 13 stycken som hade en tid på samma sekund.

Anna började nu känna av pressen, att sätta allt i sista kvalloppet. Man såg en panik i hennes ögon och hon sände ut en energi som smittade av sig på Gandalf. Det är inte lätt att prestera på sitt första mästerskap. Där är så mycket folk runt banan och ett otroligt tryck. Efter lite lugnande prat så stod dem klara på startlinjen. Väl inne på banan gick det bra till en början, men nerverna höll inte riktigt och Anna skickar Gandalf på fel hinder. Nu var pressen stor på mig och Etna. Det var nu, för första gången, en bana som passade mig och Etna. Men det hjälpte inte. Hennes tid var bra, men jag gör ett misstag. Jag litade inte på min hund, kallar för mycket på henne och gjorde så att hon kom snett upp på vippen. Som tur var kom jag och Etna till final ändå på våra sammanlagda resultat. För Anna och Gandalf var detta mästerskap slut.

Generellt var banorna öppna och framhävde långsprungna hundar. I Sverige är det inte ofta vi får den här typen av banor på våra tävlingar. Både Etna och Gandalf är hundar med bra svängar och vi hade nog premierats om banorna hade varit klurigare. Domarna var bra och dem var alltid två på balansen för att göra en så rättvis bedömning av kontaktfälten som är möjlig.

Jag vaknade tidigt på finaldagen full av förväntan. Finalen avgörs i två lopp och resultaten från de båda loppen lägga ihop.

Tiden kunde ha varit bättre i det första loppet, men vi hade inga fel och det bådade gott inför det sista och avgörande finalloppet.

Banan var ganska klurig, tighta svängar och svår slalomingång och det kändes riktigt bra för oss. För andra året i rad, stod nu jag och Etna inför det avgörande finalloppet. Våra chanser till en placering bland de tio bästa föll när Etna rev ett hinder. Tiden var bra, men det hjälpte inte. Finalen var rasslande jämn. Vi räknade hundradelar för att få ut vem som vunnit. Dem 6 först placerade ekipagen låg på en tid inom samma sekund.

Segrade gjorde Johan Renders med Dolce Simply Divine (M), Belgien, slivret gick till Martina Klimesova med Axa Z Lounskeho Chovu (M), Tjeckien och brons tog Margrith Ingold med Bony du Mont des Ecailleux (T),Schwiez.

Lagklassen är alltid en fröjd att följa, Sverige hade inte lag eftersom vi inte var tillräckligt många deltagare. Guldet gick i år till Belgien, silver till Tyskland och brons till Schweiz.

Blev jag nöjd? Svaret är JA. Final och att vara 23:e bäst i belgarvärlden känns inte så dumt när man tänker efter.

Hur kände Anna efter tävlingarna? Jo, hon har varit som ett barn på julafton hela veckan. Träffat många nya människor och skapat goda kontakter både inom agility och IPO-världen.

Nästa år går VM i Tjeckien och vi är redan nu laddade för att åka ner. Jag och Etna kommer kanske inte att tävla, hon börjar ju bli en gammal dam, men vi ska absolut ner och heja på våra landslagskamrater. Förhoppningsvis kommer Anna och Gandalf att försvara våra färger.

Vid datorn, Mia Nilsson