VM i Agility 2005 i Tyskland

Ett Världsmästerskap att minnas! Onsdagen den 25 maj packade tre glada och förväntansfulla tjejer in sig i en bil, tillsammans med sina hundar (Therese med Zatoya, Carina med Mexi och Mia med Etna). Målet var Världsmästerskapen i Agility och IPO för Belgiska vallhundar. Detta år gick mästerskapet i Tyskland, närmare bestämt Aue. Våra mål med resan var att få uppleva ett mästerskap, skapa kontakter med "nytt hundfolk" och framförallt ha en trevlig och rolig weekend. Som de flesta säkert vet, är inte våra hundar färdiga för prispallen på ett världsmästerskap, men ambitionerna finns. Vi säger bara "Belgare där ute, se upp om några år".

Vår gemensamma resa startade i Helsingborg, efter en lång packningsritual började vår resa mot en fantastisk upplevelse. Eller, ja, den började inte riktigt bra. Carina glömde sin mobiltelefon i bilen, så det var bara att vända efter en knapp mil för att hämta den. Innan dess hade jag lyckats med att skrapa kanten under högra dörren på bilen, det är inte bra att försöka köra över en 15 cm hög metallbom! Men tillslut bar det iväg! Men vi kom inte så långt förrän våra magar skrek efter mat, så stopp på en hamburgerrestaurang inleddes efter fyra mil. Jag och Therese är fortfarande förundrade över hur en sådan liten person som Carina kan få ner så mycket mat =). Vi hade gott om tid, trodde vi… Vi skulle med båten från Trelleborg till Sassnitz 17:45 och skulle vara på plats en halvtimme innan. Men tre mil från Trelleborg var vi fast, VÄGARBETE. Frustrationen var stor, skulle vi börja vår resa med att missa båten? Men vi hann precis. Efter fyra timmar på båt och knappt 80 mil senare var vi framme i Aue.

Vi bodde på campingen som låg i anslutning till Stadion. Det var egentligen ingen camping, utan den lokala klubbens område, som under helgen fick agera camping. Vi satte upp tält, blåste upp luftmadrasser, packade in alla saker, de mesta tillhörande Carina, det hon inte hade med sig är inte värt att äga, och så kröp ner i våra sovsäckar. Klockan var då åtta på morgonen, dvs. att vi varit uppe i över ett dygn. Men, efter två timmars sömn kände vi oss redo för en ny dag. Jag och Therese for upp och iväg till affären, vin skulle inhandlas! Carina var inte med, hon sov, kanske var det åldern som tog ut sin rätt *fniss*.

Varje land hade tio minuters anmälan och vaccinationstid. Vi skulle vara där mellan klockan 13:40-13:50, då vaccinationer, pass och id-märkning skulle visas. För Etna och Zatoya var det inga problem, men dem kom med Mexi. Att den hunden är lite galen kommer ni alla att förstå, men att hon skulle göra bort oss redan vid anmälan hade vi nog inte räknat med. När veterinären skulle ta i örat för att titta på id-märkningen fick hunden panik. Hon gallskrek! Alla människor, vilka var rätt många, vände sina blickar mot oss. Så ja, då var det avklarat, alla visste nu att Sverige anlänt. Alla länder hade också fått x antal minuter för träning på banan. Vi var tilldelade åtta minuter. Dessa planerade vi ganska väl, så att vi skulle vara så effektiva som möjligt. Träningen gick väl som ett genrep ska, lite krångel, lite stress och en del bra. Tyvärr skadade sig nog Etna vid träningen, hennes hoppteknik försämrades under helgen. Men vid dagens datum är det åtgärdat och hon kommer förhoppningsvis inte att ha vidare problem. När alla länderna tränat var det dags för lagledarmöte. Vi utsåg oss alla tre till detta, allt för att öka chansen att förstå vad som skulle sägas. Och det behövdes kan jag meddela. Organisatorerna hade inte koll på alla regler och kvalsystem som skulle följas. Det blev ett himla liv. Ni kan ju tänka er, en drös spanjorer, därav endast en engelsktalande, stod i ett hörn och diskuterade, tyskarna i mitten, givetvis på tyska, några sura belgare, en försynt dansk, några britter, en stackars japan, som absolut inte förstod, och vi i mitten med ett öra på vart håll. Efter många om och men hjälpte vår favorittolk oss (spanska lagledaren, som var tyskfödd).

Så här går ett världsmästerskap till för belgiska vallhundar. Varje land får skicka åtta ekipage individuellt och fyra till lag. Individuellt startar man i fyra lopp, två agility och två hopp. De sex respektive sju första i varje heat går till final. Om någon framförliggande redan kvalat in vandrar kvalplatsen neråt. Detta vill säga att två lopp gånger sex och två lopp gånger sju, blir 26 ekipage. Utöver detta kommer den bäst placerade från varje land till final, dvs. fjorton ekipage till och samanlagt får vi 40 ekipage i finalen.

17:00 var det dags för invigning. Oj, oj, oj är kommentaren. Jag tror inte att någon av oss tre hade förstått hur stort detta var, förrän vid detta tillfälle. Hela gänget var samlat, lagledare, IPO- deltagarna och vi tre. Hundarna bar svenska flaggan, vi var iklädda våra ursnygga "landslags"- jackor och längst fram gick Torbjörn (IPO lagledare) med svenska flaggan. Alla länderna var på plats, pampig musik, folk på läktaren, fotografer, personer som videofilmade och inte minst alla "belgare". När jag tänker tillbaks på när vi stod där inne på stadion och såg allt detta, reser sig håret på armarna. Vilken start!

Fredagen var vår första tävlingsdag. Samanlagt var det nittio startande/klass. Generellt sett kan man säga att banorna under helgen var öppna och inte jättesvåra, bra linjer och mycket flyt. Om jag ska sammanfatta Sveriges prestationer, så tycker jag att vi lyckades förhållandevis bra med en hel del fina lopp. Vädret var soligt och mycket varmt, inte under 30 grader någon av dagarna, och det är ju inte direkt våra hundar vana vid. Framförallt så imponerade Carina med Mexi, de gjorde flera nollade lopp under helgen och var dem som fick representera Sverige i finalen. Carina och Mexi har inte lyckats gå ett enda nollat lopp i klass tre här hemma, så vi får bara gratulera till de fina loppen. Vår teori till framgången är; Carina, som är en av de mest verbala och sociala personerna i Sverige, bryr sig alldeles för mycket om alla andra och mindre om sig själv. Men nere i Tyskland kände hon inte så många, hon kunde inte heller språket, därför lades fokus på det väsentliga. Teorin verkar stämma, eftersom de fina loppen blev färre under helgens lopp. Carina lärde känna fler personer och vågade ta sig fram verbalt! Självklart har det otroligt trevliga ressällskapet bidragit till en bra sinnesstämning!