För tredje året i rad bar det av till Världsmästerskapen i agility för Belgiska Vallhundar. I år gick det i Frankrike, närmare bestämt i Le Touqet.

Jag, Jonas och Katri anlände till Le Touqet på natten mellan måndag och tisdag. Vi bodde på ett hotell precis vid tävlingsområdet. Det var kanonskönt. Tävlingarna var förlagda på ett hästcenter. Där fanns massor med stall, dressyrbanor, galoppbanor, körbanor och mycket annat, som gjorde att alla tävlingsgrenarna låg i anslutning till varandra. Tur att man inte har en skotträdd hund, för då kunde man ha åkt hem igen. På ena sidan om oss hade vi IPO:t och på andra Mondeoring. Tisdag och onsdag var det mys, träning (lydnad) och sight sing på schemat. Under onsdagen var det även registrering och hämtning av bankettbiljetter.

Torsdagen inleddes med träning för alla länderna. Det var ett fullspäckat schema och jag hade blivit tilldelad hela två minuter på banan för träning. På två minuter hinner man inte mycket och jag blev lite stressad över detta. När jag tittade på schemat såg jag att den Slovenska tjejen även hon hade två minuter. Jag sökte upp henne och frågade om hon ville slå ihop sin tid med min, så att vi i vart fall fick fyra minuter på banan tillsammans. Hon blev väldigt glad för detta och efter "diskussion" med banchefen gick detta att ordna. Som ni vet är inte fransmännen några höjdare på engelska så oftast får man två alternativ. Antingen svarar de inget alls utan bara tittar märkligt på dig eller svarar de "wie" på allt.

Träningen gick bra och kontaktfälten satt som dem skulle, snabba och noggranna. Vi hann till och med träna några starter på våra fyra minuter. Efter träningen var det veterinärbesiktning och stämpel i passet. Senare på eftermiddagen var det dags för den årliga invigningen. Den är alltid lite speciell och ger lite fjärilar i magen. Alla länder står snyggt uppställda, i bokstavsordning och med lagledaren och fanan i spetsen. Det är en otrolig stämning när alla marscherar in till musik, skratt och glada rop. Man kan nästan känna förväntningarna ligga i luften. På kvällen var det möte för lagledarna, och eftersom jag både var tävlande och lagledare över mig själv *ler* så var jag på mötet. Banan, organisationen, kvalificeringarna, startordningen och mycket annat gicks igenom.

Fredag morgon, tävlingarna startar. Torsdag och fredag innehåller två kvaltävlingar per dag. Dem tio bästa från varje lopp går till final som avgörs på söndagen. Etna gör ett fint hopplopp, men missar slalomingången. Det var ingen knivig slalom för oss, men det ville sig inte. Andra loppet var en agilityklass. Jag var i extas över Etnas kontaktfält. Hon brukar inte missa kontaktfälten, men dem har inte sett ut som jag önskat, förrän nu. Det var full fart från början till slut med endast ett minimalt stopp. Kanon! Tyvärr gjorde jag en liten miss som bidrog till fem fel. Ingen finalplats säkrad första dagen….

Fredagen inleddes med ösregn. Banan stod i vatten. Alla som gick banan tittade på varandra och undrade vad organisatörerna skulle göra åt detta. Domarna tyckte först att vi skulle köra på den banan, de kunde ju lägga i lite sand där det var som värst. Funktionärerna kom med den ena spannen efter den andra, ja till slut stora tunnor med sand. Men vattnet träckte igenom och banan såg återigen ut som en mindre sjö. Efter ytterligare påtryckningar från lagledarna flyttades banan. Alla som var där hjälpte till, med ett hinder under armen och väskan på ryggen gick det fort att flytta ett helt läger 300 meter. Den nya planen var mycket bättre och hade en helt suverän dränering.

Allt har sin tid, i varje fall om man är i Frankrike. Det var inte så noga om resultaten kom direkt efter avslutad klass eller morgonen efter. Så när jag lämnade tävlingsplatsen visste jag fortfarande inte om vi kommit med till final. Senare på lördagskvällen var det dags för den gemensamma middagen. Flera hundra personer hade träffats för att äta gott och umgås till trevlig underhållning eller det var i alla fall vad vi trodde. Middagen inleddes på ett mycket bra sätt för mig. Våra kära grannar, danskarna, meddelade mig om att jag och Etna var i final. Resten av kvällen var en smärre katastrof. Ni kan tänka er att 400-500 hungriga personer sitter och väntar på sin mat. Det tar över en och en halv timme innan den serveras och inte nog med det, maten var uppdukad på ETT buffébord, där skulle alla hämta sin mat. När man hade köat där, var det sedan dags att ställa sig i nästa kö, för att köpa dricka. Maten var det inget fel på, men allt tog bara föööör låååång tid.

Kvällen skulle toppas med en "Dollyshow". Kul, tänkte vi! Men ut på scen, utan scenlampor, kom en utklädd man. Han skulle vara en så kallad drag queen, men gud bevara oss. Han/hon såg ut som ett spöke med långa trasor på kroppen, mimade till en cdskiva och behöver jag säga att han/hon gjorde bort sig. Vi var väl inte den mest tacksamma publiken heller efter allt väntande. Alla ville bara bli mätta och belåtna, många skulle hem tidigt också för att ladda inför finaldagen. Men när man tänker tillbaka på de så ler man allt.

Finaldagen började tidigt och stämningen var på topp. Det var en härlig blandning av förväntan, nerver och fokusering. Man startar i två lopp, ett hopplopp och ett agilitylopp. Resultaten läggs sedan ihop. Jag och Etna startade i första gruppen. Banan var rolig, men vi kanske hade önskat oss något lite fler klurigheter för att kunna matcha tiderna bland dem bästa. Tyvärr rev Etna ett hinder och våra chanser tog slut. Agilityloppet gick också väldigt bra, men även där drog vi oss på fem fel. Sammanlagt hamnade vi runt 20-25 plats.

Sist men inte minst avslutades årets "Belgar-VM" med en gemensam prisutdelning. Det är med blandade känslor man går in på stadion. Alla härliga människor man mött under helgen ska man skiljas ifrån. Alla intryck ska sorteras. Världsmästarna ska hyllas och sen uppe på allt ska man behöva vänta i ett helt år tills nästa gång.

Summan av vecka blir "över förväntan". Jag är oerhört tacksam för att Etna inte visade några tecken på att ha ont. Hon bröt ju dock benet förra året. Vi tränar inte lika ofta som vi skulle vilja, vi har inte tävlat så mycket och förra säsongen gick åt skogen med tanke på benet. Jag är riktigt stolt över min hund. Att göra sex stycken förhållandevis bra lopp, med dem förutsättningarna, anser jag vara mycket bra. Att vara bland dem 30 bästa belgarna i världen är ju rätt okej, vi var trots allt dem första i Sveriges historia som tävlat oss till en finalplats på ett "Belgar VM".

Resultat för Agility, individuellt

1. Vittorio Papavero med Debelisi Piece Of Cake (T), Italien
2. Laetitia Bataille med Sprite Du Domaine De Vauroux (M), Frankrike
3. Carmelo Marchese med Tirro La Maschera Di Ferro (M), Italien

Resultat för Agility, lag

1. Spanien
2. Belgien
3. Frankrike

Vid pennan/ Mia Nilsson

BELGAR VM 2007

Nu närmar sig Världsmästerskapen för Belgiska Vallhundar sig med stormsteg. På måndag morgon börjar vi vår resa mot Frankrike och Le Touquet. Det är en kuststad som ska vara fantastiskt vacker.

Jag åker tillsammans med Katri och Jonas. Katri ska tävla i IPO och jag i agility. Tyvärr blir jag själv i agilityn i år från Sverige, men IPO laget är fullt, kul.

Tisdag och onsdag blir två ganska lugna dagar då vi har tillfälle att acklimatisera oss, ta det lugnt och förbereda oss inför tävlingarna. På torsdagen drar det igång. Då ska alla vara på plats för veterinärbesiktning, träning och invigning.

Förra året var vi i Ungern och jag och Etna var väl förberedda. Vi hade tränat bra och det kändes fantastiskt att få åka. Tyvärr blev hon skadad och det visade sig nere i Ungern. När vi kom hem och efter otalet undersökningar visar det sig att hon hade ett brutet ben i frambenet. På grund av det försvann vår tävlingssäsong. De här året är vi inte lika förberedda. Vi har inte så många tävlingar och lopp i ryggen som vi skulle behöva. Men, jag vet vad hon kan och håller jag ihop mig själv och Etna, så kan det gå vägen. Håll tummarna!

/ Mia